Professor Carl Lundius

Prof Carl Lundius finns omskriven i Svenskt biografiskt lexikon, Svenska män och kvinnor, Nordisk familjebok samt i ett antal böcker som beskriver trolldomsrannsakningarna i Hälsingland 1673. Han tillhörde dem som var skeptiska till särskilt barnens berättelser och krävde lika stränga beviskrav i dessa processer som i andra. Följande citat ur Häxorna av Alf Åberg belyser detta: "I oktober 1672 beslöt regeringen att utse en kommisson att rannsaka över Trolldomsväsendet i Västernorrland. Presidenten Gustaf Rosenhane fick uppdraget att leda rannsakningarna, och vid hans sida ställdes hovrättsassessorn Anders Stiernhöök och professor Carl Lundius i Uppsala. De tre representerade en stor juridisk kompetens. Rosenhane var mycket lagfaren, allmänbildad och juridiskt beläst. Han var väl insatt i frågan och i den samtida utländska debatten och ägde själv åtskilliga böcker om trolldom och magi. Stiernhöök var en av sin tids främsta jurister, och också Lundius hade anseende som en mycket kunnig rättslärd. Kommissionen bestod i övrigt av fem värdsliga och sex präster samt lokala nämndemän, men dess sammansättning ändrades under arbetets gång. Kommisionen började sin verksamhet i Bollnäs den 16 januari 1673, och efter en veckas rannsakningar av de 40 anklagade skred man till votering om domarna de 24 januari. Under förrättningens gång hade de tre juristerna börjat allvarligt tvivla på barnen som vittnen. I det protokoll som Stiernhöök förde framförde han kritik mot en hel del orimligheter i barnens bekännelser och ville att föräldrarna skulle tillfrågas om de tvingat sina barn att vittna. Och Lundius författade en längre intressant uppsats, där han gjorde gällande att barnen var opålitliga och suggererade och att deras utsagor inte var rättsligt giltiga. De tre männen kom att bilda en grupp för sig i kommissionen. --- Majoriteten genomdrev dödsdomar över 10 personer, alla kvinnor. Av dem hade åtminstone hälften vägrat bekänna." Kommissionen fortsatte sedan till Alfta och Järvsö varefter den upplöstes och trolldomsmålen i de övriga socknarna hänsköts till de ordinarie häradstinget varefter domarna skulle insändas till hovrätten (enligt Ankarloo, Trolldomsprocesserna).

Om hans vidare akademiska verksamhet i Uppsala förtäljes i Nordisk familjebok följande:
" --- Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet af första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet åtnjöt stort anseende, ej minst grundadt på det stora hus han förde, i hvilket de adliga familjerna täflade att få sina barn inackorderade. En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten. --- Hans olycka var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän (och svåger), alldeles uppgått i dennes idéer om att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans af Törner högt beprisade klassiska bildning, som äfven visar sig i hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom okritiskt uppstaplande och kombinerande af lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. --- Af större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett bref af Karl XII enligt hvilket Lundius skulle öfverse de färdiga balkarna, samt uppsätta anmärkningar öfver ordasättet och språkets beskaffenhet, hvilket uppdrag kommissionen på eget bevåg utstäckte äfven till balkarnas innehåll. --- Till slut bör ej glömmas att Lundius med stor ifver uppträdde vid universitetet som enväldets vapendragare, hvars berättigande han i flera skrifter sökte uppvisa. Särskid ryktbarhet i detta afseende förvärfvade han genom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis som afsåg att officiellt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande."

I Alf Henriksons Svensk historia finns en liten rolig notis:
"Juristen Carolus Lundius, som var en högt aktad man på Karl XI:s tid, har skrivit en latinsk avhandling med titeln Zamolxis. Det är en bok som nästan överträffar Atlantikan, ehuru långt tunnare. Lundius bevisar först att skyter och goter var svenskar, att Elyseum är detsamma som Ljusdal och att Troja låg i Gamla Uppsala. Svensken Zamolxis alias Apollon alias Balder råkade på något sätt i fångenskap hos grekerna och hamnade hos Pythagoras och lärde honom mycken hemlig visdom, och när han frigavs slog han sig ner i en jordkula och utfunderade där svenskarnas gamla lagar, ur vilka Lundius i sin tur har rekonstruerat hans djupa tankar. Dessa förefaller en senfödd eftervärld goda men banala och går ut på att man måste frukta Gud och överheten, hedra sina föräldrar, leva hederligt och unna var och en sitt. Lundius lika lärda som tokiga bok avser inte blott att låta fäderneslandet trona på mera fornstora minnen än andra stater, utan också att glorifiera det karolinska enväldet. Som filolog - han svänger sig med både turkiska och persiska vid sidan av grekiskan och latinet - är författaren en värdig samtida till Rudbeck."

I Svenskt Biografiskt Lexikon är slutomdömet om professor Carl Lundius följande:
"Trots att Lundius i flera avseenden var präglad av tidstypiska brister som forskare, särskilt på den nationella historiens fält, har han som akademisk lärare och domare nedlagt stora förtjänster om den svenska rättsvetenskapen. När han vid hög ålder gick bort 1715, var han en av universitetets mest uppskattade lärofäder. Svagheterna i hans gärning skulle först senare fullt ut framträda."

I Nationalencyklopedin sammanfattas han gärning:
"Lundius, Carolus (Carl), 1638-1715, rättslärd, professor i Uppsala från 1677. L. var en driftig och nitisk tjänare av det karolinska enväldet, både som praktisk jurist och som lärare och ideolog. Vetenskapligt sett var han ganska modern och påverkad av Descartes och Pufendorf. I trolldomsprocesserna manade han till moderation och skepsis mot barns vittnesmål. Å andra sidan försvarade han kungadömet av Guds nåde och förföljde pietister. Som patriotisk rättshistoriker i götisk anda drog han sig inte för att förfalska dokument som skulle bevisa de svenska lagarnas långa och ärorika historia."

Biographiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män - 1841 - sidan 349-350

LUNDIUS, CARL.

Född d. 8 April 1658 i Jönköping. Fadren hette också Carl Lundins, Assessor i Götha Hofrätt, gift med Vendela Laelia, dotter af Professorn, sedermera StatsSekret. Lars Laelius. Sedan sonen genomgått Jönköpings skola och Linköpings Gymnasium, blef han Student i Upsala 1638. Här vinnlade han sig med den sällsynta framgång i flerfaldiga studier, att han efter sju års vistelse vid Akademien, på ett och samma år undergick examen i trenne Faculteter, den theologiska, juridiska och philosophiska. Lagfarenheten var hans hufvudsak, men han var äfven stark i både Latin och Grekiska, samt i det förstnämda språket så laggrann, att han aldrig nyttjade ett ord, som ej fanns hos Cicero. Ryktet om denna ovanliga lärdom förmådde Riksdrotset och Åbo Akademi Canceller Grefve Per Brahe att erbjuda den unge mannen vicariatet af en Juridisk Profession vid nämnde Universitet, men L., som nyss gift sig och dessutom ämnade resa utrikes, afslog detta anbud. Efter återkomsten från sin treåriga resa, som sträckte sig genom Danmark, Tyskland, Frankrike och Nederländerna, 1666, blef han utnämnd till Jur.Adjunct i Upsala, sedan han afslagit en honom på samma tid erbuden profession i Lund, liksom han sedermera erhöll ett lika anbud från Dorpat; två år derefter nämdes han till E.O. Professor och tillika Vice Lagman i Upland samt slutligen 1678 till Ord. Juris Professor, hvilken syssla han innehade till sin död, som inträffade i Upsala 1714.

L. hörde till sin tids mest ansedda Jurister inom fäderneslandet. Loccenius utsåg honom på sin dödssäng att förbättra sin latinska öfversättning af gamla Uplandslagen och Westgöthalagen, hvilket uppdrag äfven K. Carl XI ålade honom genom ett Kongl. Bref; äfven erhöll han konglig befallning att öfverse och göra anmärkningar till den Allmänna Lagen, hvilket sednare L. ock fullgjorde inom tvenne år, — mirabile dictu — tillägger hans parentator. Dessutom skref han anmärkningar till Verelii Lexicon samt Påfve Agapeti II Epistolae ad Keges Sveo Gothicos, samt utarbetade dessutom flera andra vigtiga verk, men uppsköt af blygsamhet och samvetsgranhet så länge deras tryckning, till dess de blefvo ett rof för stora eldsvådan, som 1702 Öfvergick Upsala.

L. var äfven medlem i de flera Troll-commissioner, som sedan 1670 förordnades i särskilda delar af riket, i anledning af Satans öfverklagade grassationer. En natt, under det han satt i en sådan Commission i Upsala, hade han en syn, hvaröfver Stjernhöök uppsatte och till Konungen insände efterföljande berättelse, hvars sanning L. föröfrigt ofta för sina lärjungar upprepade och med ed bekräftade:

"Sedan en dag inför Commissionen en besynnerlig händelse varit före, hade Lundius, då Stiernhöök gått till sängs, setat uppe och läst uti en bok; som om dylika händelser handlat. Han hade der funnit en berättelse, om en alldeles lika casus som den, hvilken Commissionen då förehaft, och hvilken uti ett Consistorinm i Tyskland blifvit afdömd, hvarjemte berättades, att under ransakningen hade djefvulen i synbar skapnad sökt förskräcka Domarena, och dess bild, den han då antagit, var der äfven beskrifven. Lundins hade med detsamma sett upp af boken, då han funnit en lika sådan bild på golfvet for sig stående, som i boken var beskrifven, hvilken vederstyggeliga bild straxt försvunnit. Lundins hade genast uppväckt Stiernliöök, och berättat hvad han sett, hvilken denne svårligen velat tro, förr än samma syn och samma skapnad visade sig åter för dem bägge men gick straxt, som de tyckte, ut genom dörren, hvilken hårt igenslogs. Utom dörren stod vakt, som blifvit dem tillförordnad för att hindra allt öfverlopp af det myckna församlade folket; men vakten svarade på tillfrågan, att de intet sett någon, ej heller hört dörren öppnas."

Till sin charakter berömmes L. såsom rättskaffens och redlig; hans utseende uttryckte värdighet, styrka och manlighet; ögonen voro skarpa och eldiga.

Han gifte sig 1662 med Gertrud Lohrman, Borgmästardotter i Upsala, och blef derigenom svåger med Olof Rudbeck d. ä. Under ett 52-årigt äktenskap erhöll han med henne 18 barn, af hvilka sönerna Carl och Johan adlades med namnet Liljenadler. Den förre var Häradshöfding i Östergöthland och sist Assessor i Götha Hofr., samt slöt ätten 1724. Den andra blef som Ryttmästare fången i Ryska kriget

Nedanstående sammanställning, från bl.a. SBL, är lånad från "Patriks släktsidor"

Carl (Carolus) Lundius Född 8/4 1638 i Jönköping, Jönköpings län, död 22/2 1715 i Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala, Uppsala län. Professor. Studerade först vid Jönköpings skola, från augusti 1654 vid Linköpings universitet innan han i januari 1657 blev student vid Uppsala universitet, där han 1662 avlade juris licentiatexamen. Teologie preliminärex där 25 februari 1662 och ex pro licentia injure samma år. Skall 1662 ha anlöpt en utrikes resa för studier vid universitet i Tyskland, Frankrike och Holland. Under denna tid skall han 6/2 1663 erhållit fullmakt som assessor vid Göta hovrätt, oklart emellertid om ha någonsin tillträdde tjänsten. Vid sin hemkonst 1666 blev han samma år adjunkt vid juridiska fakulteten vid Uppsala universitet (kanslers resolution uppläst i konsistoriet 26/7), professor juris publ et ethices vid livländska akad 13/11 1668 (tillträdde ej), ledamot av trolldomskommissionen i Hälsingland 23/10 1672, extra ordinarie professor i romersk rätt vid Uppsala universitet 13/3 74, underlagman i Uppland 1675–1683, ordinarie professor i romersk rätt vid Uppsala universitet 1677 (installerad 9/4), ordinarie professor i svensk rätt från 6/5 1678.

En uppmärksammad juridisk insats gjorde L i rättegångarna mot för trolldom misstänkta kvinnor i Hälsingland. Sedan en mängd anklagelser för häxeri och färder till Blåkulla förts fram och lett till dödsdomar i Dalarna under 1667, svepte en liknande våg över Hälsingland. En dömande kommission för rannsakningar i landskapet inledde sitt arbete i jan 1673. Ordförande blev Gustaf Rosenhane. Till medlemmar hade utsetts L och Anders Stiernhöök, son till Johan Stiernhöök, och en av tidens mest ansedda rättslärda.

Till skillnad från tidens mera upplysta skeptiker har L ej kunnat frigöra sig från tron på djävulen, häxor och trolldom. Allmänt bekant är djävulens besök hos L och assessor A. Stiernhöök som vid tillfället båda var ledamöter av trolldomskommissionen i Uppsala, varom en berättelse inlämnades till konungen.

L gjorde likväl en betydade humanitär och juridisk insats i kommissionen. Han var väl bevandrad i den processrättsliga doktrinen och kunde med stöd av den kritisera bristerna i förfarandet. I ett märkligt utlåtande 22 jan 1673 utförde L sin kritik av praxis. Dokumentet har tidigare ansetts främst präglat av Gustaf Rosenhane men är enligt Sandblads utredning avfattat av L. Först erinrar L om att människors fantasi kan leda till att de lämnar orimliga uppgifter. Många utsagor hade varit just orimliga, bl a av religiösa skäl. Andra hade varit motstridiga. Framför allt krävde L, att sedvanliga bevisregler skulle iakttas. Man borde ej godta vittnesberättelser av minderåriga eller av medverkande, ej använda tortyr i andra fall än då nära nog full bevisning förelåg. L rekommenderade stor varsamhet vid bedömningen av de berättelser som lämnades till kommissionen samt mildhet i dom.

Först sedan den upplyste Urban Hjärne, såsom medlem av Stockholms kommissorialrätt, ivrat för förnuftiga förklaringsgrunder, började fanatismen vika. Bålen släcktes småningom, ehuru en och annan gnista flammade länge nog.

Redan tidigt måtte L. ha förvärvat sig ett gott namn, då hans minnestecknare, F. Törner, vet berätta, att han kort efter sin licentiatexamen haft anbud på en professur i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre tillfällena givit avböjande svar.

Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet av första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet åtnjöt stort anseende, ej minst grundat på det stora hus han förde, i vilket de adliga familjerna tävlade att få sina barn inackorderade. En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten, särskilt hans sysselsättning med de gamla lagarnas undersökande. Men ehuru han förvisso saknade den kritiska blick och den noggrannhet, som i första rummet fordras för att ge den vetenskapliga forskningen beståndande värde, torde dock ej kunna nekas, att han var en man av omfattande lärdom, ej utan skarpsinne, där detta ej förmörkades av fördomar, nitisk i sitt kall och begåvad med stor arbetsförmåga. Hans olycka var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles uppgått i dennes idéer om, att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd.

Hans av Törner högt beprisade klassiska bildning, som även visar sig av hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom okritiskt uppstaplande och kombinerande av lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. I sina disputationer, som uppgå till ett antal av mer än 30, har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten, och den bekante Nettelbladt i Greifswald ansåg sig göra vetenskapen en tjänst genom att 28 år efter L:s död ånyo utgiva sex utav dem. Det sätt, varpå L. förfor vid utgivandet av Loccenius' översättningar av Västgöta- och Upplandslagarna, har av Schlyter med rätta blivit strängt bedömdt för den vårdslöshet, ja uppenbara osannfärdighet, som han därvid låtit komma sig till last. Man har då ej heller just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som han 1683 erhöll av Karl XI att överse och rätta samme Loccenius' översättningar av Lands- och Stadslagarna, vilket han själv åt sig utverkat under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik önskan, icke, såvitt man vet, blev utfört. Möjligen förstördes detta arbete, i likhet med vad som skall ha hänt åtskilliga andra av hans verk, vid den stora branden i Uppsala 1702. En annan frukt har dock detta arbete lämnat efter sig i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna, vilka han 1687 utarbetade (enligt Törners uppgift på den korta tiden av 7 veckor) och som ännu finnas i behåll.

Av större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag ha varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade ett brev av Karl XII (det ankom i juni 1712), enligt vilket L. skulle överse de färdiga balkarna samt uppsätta anmärkningar över ordasättet och språkets beskaffenhet, vilket uppdrag kommissionen på eget bevåg utsträckte även till balkarnas innehåll. Redan hösten 1713 kunde han till kommissionen inlämna sina över 10 balkar uppsatta anmärkningar, vilka utgjorde snarare en ny, självständig redaktion och tillvunne sig livigt erkännande inom kommissionen, som därför varmt anbefallde honom hos konungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att överse utsökningsbalken och processordningen, varmed han ock s. å. blev färdig.

Mindre lycklig var han i sina laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som av dem blevo en frukt, av samtiden ansågos för riktiga mönster av skarpsinne och lärdom. Hans då ofta beprisade Zamolxis primus getarum legislator (1687), vari förf. på det mest okritiska sätt användt sin lärdom för att vindicera urgamla anor åt den fornsvenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster, som ger ungefär samma faktiska behållning som "Atlantica". Och hans andra bekanta huvudarbete av samma art: Notce et observationes in literas pontificis Agapeti II de prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas av samma dom. Agapetus' bulla, som först genom L:s försorg framskaffades i ljuset, är en grov dikt, och all den möda han gjorde sig, för att med stöd av denna bulla och andra källor av både bättre och sämre art tillförsäkra den svenske konungens myndighet en utomordentligt hög ålder, är i det närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske Zamolxis. Huruvida L. verkligen själv känt oäktheten av denna bulla och av åtskilliga andra från samma verkstad utgångna falsarier eller om han låtit sig bedragas, kan ännu ej med någon säkerhet avgöras.

Till slut bör ej glömmas, att L. med stor iver uppträdde vid universitetet som enväldets vapendragare, vars berättigande han i flera skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta avseende förvärvade han genom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis, som avsåg att officiellt inpränta i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Därav uppkallades nämligen Erik Castovius att, då Jakob Arrhenius 3 dagar senare presiderade för en dylik avhandling, "De origine imperii civilis", uppträda och offentligen hävda den satsen, att konungamakten icke egde ett omedelbart gudomligt ursprung, utan blott ett medelbart samt att den vilade på folkets samtycke och vore bunden av offentliga fördrag. Det underdåniga fjäsk och den lärda intolerans, som L. i hela denna sak ådagalade, hedra ej hans minne.

Att Lundius var uppskattad av Karl XI visar ett utdrag av Riddarhusets och adelns protokoll 1719 där det står att Lundius befunnits värdig "icke allenast till adlig sköld, utan jämväl till friherrestånd". Några sådana upphöjelser nådde dock aldrig honom. Istället adlades 1700 hans son, sedermera assessorn, Johan Lundius (1671-1724) med namnet L i l l i e n a d l e r (Liljenadler) (introducerad 1703 under nr 1385) men slöt barnlös själv sin ätt. Det tycks märkligt att den erkänt skickliga och uppskattad Carolus Lundius inte fick sitt adliga namn utan i stället, den i sammanhanget långt mindre meriterade sonen, vars upphöjelse dessutom skedde när han ännu levde, vilket ter sig än märkligare. Kanske var det så att sonen adlades för faderns förtjänster, som var en inte ovanlig företeelse på 1600-talet och 1700-talet, men då bör upphöjelsen ha skett efter Carolus Lundius död 1715. Det kunde också vara så att den adlade önskade att, framför allt om han tillhörde prästeskapet, inte mottaga adlig sköld vilken då istället tillföll barnen, även döttrarna många gånger. Denna teori stämmer dock inte heller då Johan Lundius 1723 önskade adoptera en bror på sitt adliga namn och nummer, utan att lyckas får man tillägga. Att hans syster, Catharina Lundia, kallas Liljenadler i dödboken, betyder heller inget i sammanhanget då systrarna till en adlad bror mycket väl kunde uppta själva namnet men utan något samröre med ett adelskap. Det mesta tyder på att sonens adelskap var grundat på goda personliga insatser men att faderns namn och inflytande spelat en viss roll. Karl XII var också omtalad för att inte upphöja personer i högre stånd, till högre ämbeten och liknande p.g.a. av börd och social status. I krigsmakten var detta välkänt och många högättade officerare förvägrades avancemang då de inte i kungens ögon förtjänade detta trots god social bakgrund. Andra, även ofrälse, kunde dock göra en vacker karriär om de visade prov på mod och skicklighet. [db, SBL, NFB, GE]