Då det finnes genealoger i 4:e och 5:e led efter min farfar, kan det vara av intresse för dem att få veta vad jag känner till --- och vad som finns kvar av hans ägodelar. I min ägo finnes: Dopattest. Chiffonier. Sigill av stål, som jag ständigt använt. Berlock till fickklocka. Fotografier av hans och farmors oljemålade porträtt. Hans betyg under läroåren. Anteckningar, bl.a. recept för spritdrycker. Jag har hört att han skulle vara den som "skapade" den kända Karlshamnspunschen men har inget belägg därför.
Hans gård Ekeberg låg vid Mörrums å i Asarums socken. Där hade han också en laxpata. Vid ett besök i trakten fick jag se platsen som kallades Leissnersvången. Huset har flyttats och jag har sett ett foto av det.
Farfars ekonomi var tillfredsställande. Den äldste sonen Ludvig och de två yngste, Carl och Herman, blevo jurister. Ludvig blev auditör vid flottan i Karlskrona och dog vid 50 års ålder. Han var ungkarl. Carl slutade som tullkontrollör i Kalmar. Vid den tiden en hög och lukrativ post. Han var gift med Mathilda Coleur. De voro barnlösa. Herman blev rådman i Karlshamn, var gift och hade sönerna Engelbrekt och Ture samt dottern Maria gift med stadsläkare Thulin i Engelholm. Både Carl och Herman efterlämnade betydande kapital.
Farmor, Dorotea Norling, hade två systrar, Sofia och Lotta, den senare gift med räntmästare Müller i Stockholm. Deras far var prost i Hillersjö, Mälaren. Parets porträtter i akvarell har jag fått av kusin Anna. Räntmästarens kassabok räddade jag från bålet. Jag hälsade på mina föräldrar då de skulle flytta från Lilla Väsby till Sundbyberg och tog då den från en låda med gamla böcker, som skulle brännas. Samtidigt räddades Stiernflykts kassabok, som annekterades av Stockholms museum, och Nils Müllers Nya Testamente på grekiska.
Räntmästaren hade ett magnifikt hem enligt kusin Anna Leissners utsago. Hans barn var Nils och hans syster vars namn jag glömt. Efter räntmästarens död gjorde Nils snabbt av med arvet och lånade pengar så länge det gick, bl.a. av pappa. Det blev konkurs och det pappa kunde få ut var de nämnda böckerna och möjligen en gammal bibel som kommer igen i annat sammanhang. Pappa kunde läsa grekiskan ännu 1913.
Sofia Norling var ogift och skötte hushållet för pappa då han arrenderade Djursholm den tid han ännu var ungkarl. Hon hade en guldring med rosenstenar (diamanter). Hon gjorde denna ring till en fideikommiss som skulle tillfalla först mamma och därefter äldste sonens maka led efter led. För närvarande har Margareta den. Hennes sybord (lyrbord) har jag.
Pappa (Ferdinand Leissner) tog studenten i Lund och konditionerade som informator och lantbruksinspektor. Han genomgick Ultuna Landtbruksinstitut och stannade kvar en tid som lärare och inspektor. Därefter arrenderade han Djursholm. Pappa hade där länets lärlings-skola för blivande rättare och befallningsmän. Då Djursholm såldes, flyttades lärlingsskolan till Hesselby, där mina systrar Elsa och Lizzie och jag föddes. Det var i norra flygelns tornrum. Mina syskon Harald och Siri föddes i Djursholms östra flygel. Harald dog 1881.
Agnes (f. Grabow) och Ferdinand Leissner.
I Danderyd var pappa kommunalordförande, och jag hade nöjet att anskaffa ett önskat foto av honom från den tiden. Pappa fick samma förtroende i Spånga, då han kom till Hesselby. Han var ledamot av Landtbruksakademien och fick guldmedalj från Hushållningssällskapet. Han fick även Vasan.
Från tiden på Hesselby har jag min första minnesbild. Det var landtbruksutställning just på min födelsedag 1885. Det skulle bli parad till slottet och pappa gick i spetsen framför musiken. Min barnjungfru och jag gick för att möta den och jag sprang rakt på pappa, som tog mig på armen. Ännu kan jag peka ut platsen. Vad som sedan hände har jag ingen aning om.
Efter arrendena av Djursholm och Hesselby var pappas ekonomi god, men han förlorade allt och mer till på det vackra Öråker, som han arrenderade till 14/3 1902. Pappa var då 74 år. Då tog mamma Agnes hand om finansen och lyckades med hjälp av släkt och vänner inköpa ett bostadshus på Kungsholmen, som gav ett netto av c:a 1.500 kr/år. Farbror Carl hjälpte med 600 kr/år och farbror Henrik fick lika mycket av honom.
Under Öråkerstiden var pappa nämndeman i Bro härad. Han gav då bort en gammal ståtlig bibel till häradet. Den skulle användas vid edgång. Det kan vara en av Müllers böcker som kom på hans lott och möjligen en Carl XII:s bibel.
Pappa dog i juli 1914 efter 2 veckors sjukdom. Han begrovs samma dag som första världskriget bröt ut, ovetande om det eländet.
Farbror Henrik hade en något äventyrlig levnadsbana. Han hade inte intresse för studier utan ville bli affärsman. Han gifte sig med en flicka från Broby (Johanna) och hade med henne två döttrar. Från mina tidigaste år kommer jag ihåg farbror Henrik, farfars andre son. På Hesselby kallades han inspektor och kontrollerade mjölk, mejeri och magasin. Lärlingarna gav honom vedernamnet "Löparen" på grund av hans långa och snabba promenader. Han hade som tidsfördriv att snida käppar, som stod i hundratal i ett hörn av hans rum. Han bodde hos oss på Öråker men hade intet arbete där. Därefter bodde han några år på Taxnäs och de sista åren hos Nilssons i Svalöv. Han blev över 90 år.
Förbindelserna med bröderna i södra Sverige och pappa blev sporadiska. Farbror Carl såg jag en gång sista året på Hesselby och en gång på hans dödsbädd i sjukhuset i Kalmar 1905. Farbror Herman hälsade på en gång på Öråker. Faster Johanna bodde i Stockholm och hade inackorderingar tills kusin Anna tagit sin examen. Tidigare hade Anna varit hos pappa på Djursholm och hälsade på rätt ofta både på Hesselby, Öråker och Lilla Väsby.
Dessa anteckningar av Harry Leissner är förmodligen skrivna c:a 1960.
De fortsätter nedan med hans minnen av morföräldrarna med flera.
Min morfar, Ludwig Grabow, föddes i Berlin 20/6 1811. Han var musiker och engagerades i hovkapellet (Operan). Till en början hade han 300 Rdr banko pr år. Samtidigt var han anställd i Svea Livgarde fram till 1850 och fick då 900 Rdr banko pr år men måste då avstå från sin tjänst vid gardet. Vartefter hade hans inkomster stigit, och 1838 kunde han gifta sig med Louise Winkler. Med henne hade han barnen Maria, Augusta, Carl, Agnes och Mathilda. Morfar spelade fagott i hovkapellet men kunde också spela fiol, stämma pianon och skriva noter lika tydliga som om de varit tryckta. Jag har en del skrifter där den som kan läsa tysk skrift kan få veta mera.
Mormor hade väl svårt att acklimatisera sig och morfar sade, att det i alla fall var samma måne som lyste i Berlin och Stockholm för att hon skulle trösta sig något. Han fick till svar: "Nej kära Grabow, det skall du inte försöka att inbilla mig."
Mormor dog tidigt och Maria fick överta hemmets skötsel. Morfar fick pension från hovkapellet och inackorderade sig hos mina föräldrar. När vet jag ej, men så länge jag minns bodde han hos oss. Han talade svenska bra även om Berlindialekten bröt igenom.
Moster Marie var ett ekonomiskt geni. Hon var gift med grosshandlare Otto Sjöberg.
Augusta var mycket vacker. Hon hade engagemang hos Svenska Teatern i Helsingfors, där den finska dialekten inte fick förekomma. Hon blev gift med senator Kruskopf. Denne slutade som chef för telegrafväsendet och hade tidigare haft ett uppdrag i Sibirien, där hela familjen levde några år.
Om Carl Grabow kan läsas i konversationslexikon och andra böcker. Ett "Grabowrum" skall inredas i Drottningholmsteatern, men när det blir färdigt vet jag inte. Jag fick i arv efter honom hans skrivbord med tillhörande prydnader. Då jag hade ett skrivbord som jag trivdes med och Ivar Behring behövde ett fick han överta morbror Carls. Prydnaderna voro: 1. Pokal av svart porfyr, som jag har kvar. 2. Pennkniv med pärlemorskaft, som jag har kvar. 3. Skrivbordsuppsats och 2 ljusstakar av förgyllt silver komponerat av Vicke Andrén och förfärdigat av Hallbergs. Jag tyckte att det skulle passa i det blivande "Grabowrummet" och skänkte det dit. Jag hoppas få se det där, men får det nog inte. Dessutom fick jag en revolver med 50 st patroner, sannolikt inköpt storstrejkåret 1907. Den har jag kvar.
Morbror Carl var mycket gästfri och man kunde komma när som helst vid 4-tiden och sätta sig ned vid hans middagsbord. Mycket ofta infann sig skådespelaren Ossian Hamrén (Dramaten). Han kunde berätta allt som hände i staden, även sådant som inte ens "Syster Ulla" i Fäderneslandet hade skrivit i den tidningen. Morbror Carl köpte en tomt Karlavägen 29. Tomten numrerades först 49 senast 59. Han byggde enl. Daniel Fallström "den sista malmgården". Huset rymde bostad och verkstad på n.b. och atelier på vinden. Källaren var så hög att man fick en tunnel till baksidan, där han hade en liten täppa med lusthus och redskapsskjul. Mellan huset och gatan var avståndet så stort att man sedan kunde bygga ett femvåningshus med utgång till Karlavägen även för vagnar.
Till en början hade han beställningar på dekorationer i bostäder. En sådan i Holmbergska villan på Värdsholmen i Södertälje dekorerade han. Det är meningen att festsalen skall fogas in helt i något hus i "Gamla Södertälje" på Torekällberget. Det är en samling gamla hus som räddats från grävskopornas härjningar i stadens city. Sedermera blev teaterdekorationer det som dominerade. Då blev verkstaden ändrad till bostadsutrymme. Några gånger anordnade han atelierfester för skådespelare, konstnärer, släkt och vänner. Hans systrar anlitade honom ofta då det gällde deras eller deras barns klädbekymmer, som krävde kassaförstärkning. Sannolikt sökte även andra honom i liknande ärenden. Hans sista år fördystrades genom näthinnans fall i ett öga. Han tillkallade då Vicke Hedrén som medhjälpare.
Moster Mathilda förekommer också i flera lexikon (operasångerskan Mathilda Grabow), men ingenting står där om ett hon under eller före elevtiden sjungit solo vid en operaföreställning. Mamma Agnes talade om det, och rollen var en ängels, så att hon slapp agera. Det är t.o.m. möjligt att hon slapp visa sig. Hon hade nämligen alltid rampfeber. Hon blev gift med dåvarande löjtnanten greve Carl-Ewert Taube i Svea Livgarde. Förlovningsmiddagen försiggick i stenbersån på Hesselby. Jag var med på ett hörn så till vida, att några barn och barnjungfrur fick sitta vid ett bord inne på borggården. En mur med portöppning och stängd port hindrade oss att störa middagssällskapet.
Carl-Ewert fick anställning som slottsfogde på Stockholms slott, där de hade en rymlig bostad. Han avancerade till överstelöjtnant. Mathilda med make inbjöds ofta till musikaftnar hos Oscar II där OII och hon sjöng duetter eller han fick höra hennes stämma.
