Prof Carl Lundius finns omskriven i Svenskt biografiskt lexikon, Svenska män och kvinnor, Nordisk familjebok samt
i ett antal böcker som beskriver trolldomsrannsakningarna i Hälsingland 1673. Han tillhörde dem som var skeptiska till särskilt
barnens berättelser och krävde lika stränga beviskrav i dessa processer som i andra. Följande citat ur Häxorna av Alf Åberg
belyser detta: "I oktober 1672 beslöt regeringen att utse en kommisson att rannsaka över Trolldomsväsendet i Västernorrland.
Presidenten Gustaf Rosenhane fick uppdraget att leda rannsakningarna, och vid hans sida ställdes hovrättsassessorn Anders Stiernhöök
och professor Carl Lundius i Uppsala. De tre representerade en stor juridisk kompetens. Rosenhane var mycket lagfaren, allmänbildad
och juridiskt beläst. Han var väl insatt i frågan och i den samtida utländska debatten och ägde själv åtskilliga böcker om trolldom
och magi. Stiernhöök var en av sin tids främsta jurister, och också Lundius hade anseende som en mycket kunnig rättslärd.
Kommissionen bestod i övrigt av fem värdsliga och sex präster samt lokala nämndemän, men dess sammansättning ändrades under arbetets gång.
Kommisionen började sin verksamhet i Bollnäs den 16 januari 1673, och efter en veckas rannsakningar av de 40 anklagade skred man till
votering om domarna de 24 januari. Under förrättningens gång hade de tre juristerna börjat allvarligt tvivla på barnen som vittnen.
I det protokoll som Stiernhöök förde framförde han kritik mot en hel del orimligheter i barnens bekännelser och ville att
föräldrarna skulle tillfrågas om de tvingat sina barn att vittna. Och Lundius författade en längre intressant uppsats, där han gjorde
gällande att barnen var opålitliga och suggererade och att deras utsagor inte var rättsligt giltiga.
De tre männen kom att bilda en grupp för sig i kommissionen. --- Majoriteten genomdrev dödsdomar över 10 personer, alla kvinnor.
Av dem hade åtminstone hälften vägrat bekänna." Kommissionen fortsatte sedan till Alfta och Järvsö varefter den upplöstes
och trolldomsmålen i de övriga socknarna hänsköts till de ordinarie häradstinget varefter domarna skulle insändas till hovrätten (enligt Ankarloo, Trolldomsprocesserna).
Om hans vidare akademiska verksamhet i Uppsala förtäljes i Nordisk familjebok följande:
" --- Hos sina samtida och den närmast efterföljande tiden gällde han som en auktoritet af första rangen på rättsvetenskapens område, liksom han i allmänhet
åtnjöt stort anseende, ej minst grundadt på det stora hus han förde, i hvilket de adliga familjerna täflade att få sina barn inackorderade.
En senare tids kritik har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten. --- Hans olycka var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän (och svåger),
alldeles uppgått i dennes idéer om att Sverige vore folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans af Törner högt beprisade klassiska bildning,
som äfven visar sig i hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda, genom okritiskt uppstaplande och
kombinerande af lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja satserna om vår kulturs förklassiska ålder. ---
Af större betydelse synes hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli ordförande i lagkommissionen,
förrän han utverkade ett bref af Karl XII enligt hvilket Lundius skulle öfverse de färdiga balkarna, samt uppsätta anmärkningar öfver ordasättet och
språkets beskaffenhet, hvilket uppdrag kommissionen på eget bevåg utstäckte äfven till balkarnas innehåll. --- Till slut bör ej glömmas att Lundius med stor ifver
uppträdde vid universitetet som enväldets vapendragare, hvars berättigande han i flera skrifter sökte uppvisa. Särskid ryktbarhet i detta afseende förvärfvade han
genom sin i mars 1691 hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine majestatis civilis som afsåg att officiellt inpränta i ungdomen
enväldets gudomliga berättigande."
I Alf Henriksons Svensk historia finns en liten rolig notis:
"Juristen Carolus Lundius, som var en högt aktad man på Karl XI:s tid, har skrivit en latinsk avhandling
med titeln Zamolxis. Det är en bok som nästan överträffar Atlantikan, ehuru långt tunnare. Lundius bevisar först att skyter och goter var svenskar, att Elyseum är detsamma
som Ljusdal och att Troja låg i Gamla Uppsala. Svensken Zamolxis alias Apollon alias Balder råkade på något sätt i fångenskap hos grekerna och hamnade hos Pythagoras och
lärde honom mycken hemlig visdom, och när han frigavs slog han sig ner i en jordkula och utfunderade där svenskarnas gamla lagar, ur vilka Lundius i sin tur har rekonstruerat
hans djupa tankar. Dessa förefaller en senfödd eftervärld goda men banala och går ut på att man måste frukta Gud och överheten, hedra sina föräldrar, leva hederligt och unna
var och en sitt. Lundius lika lärda som tokiga bok avser inte blott att låta fäderneslandet trona på mera fornstora minnen än andra stater, utan också att glorifiera det
karolinska enväldet. Som filolog - han svänger sig med både turkiska och persiska vid sidan av grekiskan och latinet - är författaren en värdig samtida till Rudbeck."
I Svenskt Biografiskt Lexikon är slutomdömet om professor Carl Lundius följande:
"Trots att Lundius i flera avseenden var präglad av tidstypiska brister som forskare, särskilt på den nationella historiens fält, har han som akademisk lärare och
domare nedlagt stora förtjänster om den svenska rättsvetenskapen. När han vid hög ålder gick bort 1715, var han en av universitetets mest uppskattade lärofäder.
Svagheterna i hans gärning skulle först senare fullt ut framträda."
I Nationalencyklopedin sammanfattas han gärning:
"Lundius, Carolus (Carl), 1638-1715, rättslärd, professor i Uppsala från 1677. L. var en driftig och nitisk
tjänare av det karolinska enväldet, både som praktisk jurist och som lärare och ideolog. Vetenskapligt sett var han ganska modern och påverkad av Descartes och Pufendorf.
I trolldomsprocesserna manade han till moderation och skepsis mot barns vittnesmål. Å andra sidan försvarade han kungadömet av Guds nåde och förföljde pietister.
Som patriotisk rättshistoriker i götisk anda drog han sig inte för att förfalska dokument som skulle bevisa de svenska lagarnas långa och ärorika historia."