Johan Esberg (Johannes Esbergius), f. 2 april 1665
i Kumla sn (Ör.), † 17 april 1734 i Visby. Föräldrar: kyrkoherden
Andreas Laurentii Edsbergius och Clara Fogdonia. Student vid Uppsala
univ. 6 okt. 1677; fil. magister där 10 dec. 1685; studier utomlands
1686-87, 1689-94; student i Giessen 28 jan. 1691; teol. doktor
där 2 april s. å; kyrkoherde i Almunge 28 febr. 1695; kontraktsprost
1697; professor i grekiska vid Uppsala univ. 8 febr. 1698; preses vid
prästmötet i Uppsala 1699; teologie professor och kyrkoherde i Gamla
Uppsala 23 juli 1703; universitetets rektor ht. 1703 och vt. 1707; superintendent
på Gotland 21 april 1711 (tilltr. 3 sept. s. å.).
G. 1694 m. Magdalena Lundia, dotter av juris professor i Uppsala
Carl Lundius och Gertrud Lohrman.
Efter att ha tagit magistergraden i Uppsala 1685 vistades E. flera
år för studier utomlands, varav ett år med k. stipendium. Enligt E:s
i Uppsala universitetsbibliotek förvarade itinerarium förde honom
hans första utlandsresa i sept. 1686 till Hamburg och Magdeburg samt
Jena, där han synes ha vistats okt. 1686-mars 1687. Över Nürnberg
och Trient, Verona och Florens
kom han i juni 1687 till
Rom, där han stannade ett par
månader. Hemresan gick över
Wien, Prag, Wittenberg, Berlin
och Wolgast. E:s andra
resa påbörjades i juli 1689.
Han tycks huvudsakligen ha
uppehållit sig i Jena och Giessen
för studier. I jan. 1691 inskrevs
han vid Giessens universitet
och promoverades där
till teologie doktor i april s. å
samt uppehöll en tid undervisning
där. Ännu i nov. 1693
daterar han en dikt i Giessen.
E:s itinerarium är fört på latin
och innehåller delvis kortfattade
notiser om resorna men
sväller ibland ut till lärda och
entusiastiska skildringar av
kyrkor och sevärdheter samt omfattar bl. a. några religiösa dikter på
latin och svenska, troligen författade av honom själv, däribland ett
akrostikon.
Vid sin återkomst till Sverige hade E. till att börja med svårigheter
att nå befordran. Genom sitt gifte 1694 med professor Carl Lundius'
dotter knöts E. emellertid med släktband till den Rudbeckska
kretsen i Uppsala (Magdalena Lundia var systerdotter till Olof Rudbeck
d. ä:s hustru). I ett brev 19 jan. 1695 bönfaller Rudbeck på sitt
personliga sätt Karl XI, att E. skall få det lediga Almunge pastorat, då
ingen ordinarie tjänst vid akademien var att hoppas på. Rudbeck påpekar,
att E. varit utomlands två omgångar, mesta tiden på egen bekostnad,
och råkat i svår skuld. En lärdare predikan än den E. höll på
trettondagen, sade sig Rudbeck ej ha hört sedan 1646. Hans intervention
har ej varit förgäves, ty redan febr. 1695 (ej 1693) utnämndes E.
till kyrkoherde i Almunge.
Då E. 1695 sökte professuren i orientaliska språk vid Uppsala
universitet, hade han visserligen ivriga förespråkare i det Rudbeckska
partiet inom kollegiet men fick dock ej tjänsten. Vad som synes ha
hindrat E:s avancemang, var de ihärdiga ryktena om att han fraterniserat
med katolikerna under sin utlandsvistelse. E. hade 1687 under
sin vistelse i Rom knutit kontakt med jesuiten Anders Galdenblad,
drottning Kristinas sekreterare, samt sedan brevväxlat med honom. Vid
teologiska fakultetens rannsakning med E. tillstod han visserligen dessa
förbindelser, men breven från Galdenblad hade han bränt. Han medgav,
att han sagt sig ej tycka så illa om romerska kyrkan, men sade
sig ha handlat »in delirio»,förstörd av sömnlöshet, melankoli och
huvudsjuka, vilket allt förorsakats av ekonomisk nöd och omåttligt
läsande, under det han skrev på en uppsats om påvarnas levnad
(Annerstedt). Under en diskurs i Giessen 1693 med sedermera professor
Lars Molin hade han, som han själv sade, för övnings skull försvarat
katolicismen. Mot bakgrund av dessa erkännanden får man
kanske ej tvivla på äktheten av ett brev från E. till påven Innocentius
XII, daterat 7 maj 1692 (brevet tr. hos Arckenholtz, T. 4, s. 405 f.).
E. säger sig här tidigare ha överlämnat brev till påven genom Galdenblad
och ber nu att få 300 scudi för att bli fri från sina skulder, som
han skaffat sig genom inköp av böcker. Han lovar att därefter offentligen
bekänna sin katolska tro.
Tvivlet på sin renlärighet tycks E. emellertid senare ha lyckats
skingra. År 1698 blev han professor i grekiska i Uppsala samt 1703
teologie professor och samtidigt kyrkoherde i Gamla Uppsala. Annerstedt
anser, att E. som lärare i grekiska ej utmärkt sig på något sätt
men att han däremot otvivelaktigt var en lärd teolog. Hans disputationsserie
»De articulis fidei» omfattar 738 sidor, och han efterlämnade
dessutom några mindre, homiletiska arbeten.
När E. i sept. 1711 tillträdde befattningen som superintendent
över Gotland, hade han bakom sig en vid denna tid vanlig karriär,
professor i något av de gamla språken, därefter teologie professor
och till sist en högre kyrklig befattning. Säve har i sina »Gotländska
minnen» en berättelse om hur några av de äldre kyrkoherdarna på
Gotland sökte i ett samtal om nådavalet, hållet på latin och grekiska,
sätta sin nye förman på prov. E. lär ha svarat: »Öppnar jag mina
dammluckor, torden I alla följa med strömmen.» Det skulle varit
sista gången gotlandsprästerna försökte sig på något dylikt. Även i
administrativa och praktiska angelägenheter hade E. gott handlag.
Som superintendent var E. självskriven ledamot i prästeståndet.
Vid riksdagen 1723 ertappades han upprepade gånger med fylleri,
även på gatan. Saken väckte stort uppseende; två skrivelser avgingo
till K. M:t i ärendet, och E. fick först efter avbön och nära tre månaders
suspension återinträda i ståndet. I böneskrift till K. M:t erkände
sig E. till sin »olidelige tandevärks dämpande» ha tagit mera »aqua
vitae» än han bort. Han anför Noaks och Lots exempel »som bägge sig
försett med överflödigt drickande» och dock »emedan de sig ångrat
och bättrat, vordne såsom store ljus och helgon ansedde och berömde».
E. utfäster sig också att aldrig någonsin vidare i alla sina
livsdagar smaka brännvin.
I 23 år, till sin död, verkade E. på Gotland. Att han ej fann sig
helt till rätta och hade krämpor att bekämpa, framgår av ett odaterat
brev till Arvid Horn. E. säger sig här under kriget ha levat i stor livsfara
och i nitton »bedrövelige» år förgäves ha väntat på befordran.
»Nu, såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagekarl vänter efter
aftonvila, så längtar ock jag efter förlossning ifrån denne ort, och
befordran till Linköpings stift, varest den välsignade hälsebrunnen
Medevi belägen är.» E:s liv fördystrades även av att sonen Carl 1717
avrättades för något i litteraturen ej angivet brott.
E:s efterträdare J. Wallin säger om honom, att han var »flitig
att läsa, rörlig att rida och gå, ibland två goda mil till fots, rolig i
samkväm och av förnöjt sinne bland sina vänner» (Lemke). Som
lärare var E. enligt Rhyzelius »av förträffeliga gåvor till att tala, lära,
disputera och skriva», och om E. som stiftschef yttrar sig samme
sagesman: »Med sin behageliga myndighet vann han och behöll vördning
och kärlek hos höga och låga.»