Utdrag ur en tidskriftsartikel från 1877

Svenska Familj-Journalen - Band 16 - årgång 1877

I Habo för sextio år sedan - Ungdomsminnen af Onkel Adam

---

Det inre af kyrkan är dock ännu detsamma.



Föreställom oss en aflång fyrkant, fylld med bänkar underst och omgifven af sammanhängande logerader - en del afsedda för allmogen, men några framme i koret, ämnade för »herrskaperna», de adliga, som fordom lånade sig glans åt Habo och läto måla sina vapen på de griljerade logerna eller burarna, som hafva allt utseende af att vara ämnade att förses med glasfönster inåt kyrkan.

Det fanns i början af sjuttonhundratalet en målare med namnet Orm, som odödliggjort sig genom att öfvermåla hela denna kyrka med bibliska taflor.

På ett par läktare i koret har troligen samme man målat ett vapen.

Huru ofta satt jag ej som gosse och såg på detta vapen och drömde mig in i forntiden.

Detta vapen var prydt med en turban och många stjernor och öfverst en halfmåne, och jag bråkade min hjerna med att tyda dessa hieroglyfer. Något om Turkiet måste de antyda, men hvad?

Dessa i närheten af altaret inrättade loger voro från fordom de adligas, der »sockenherrskaperna» sutto afskilda från det egentliga folket, som intog parterren och sidologerna. Så var det äfven i min barndom, fastän ofrälseherrskaperna trädt i de adligas ställe.

Detta vapen påminner om Carl XII:s tider.

Det fanns bland den tolfte Carls bussar en, som hette Nils Wetterman. Han var född på Visingsö, som allt sedan den lysande Brahetiden, då denna ö och en del af Vestergötland tillhörde grefskapet, syntes hafva stått i mycken beröring med Habo socken. Wetterman tjenade upp sig under Carls egna ögon och var således en tapper man, som troget delade sin konungs öden och missöden. Han blef fånge vid Pultava, men räddade sig med flykten från Smolensk, dit ryssarna fört honom, men blef åter fånge i Ukraine. Ännu en gång lyckades han, under tusen faror, fly och inställde sig hos konung Carl i Bender, der han deltog i kalabaliken. Han adlades som kapten 1718 och fick, till minne af Bender och turken, turbanen och halfmånen i sitt vapen.

Det är en ganska bra historia om gamle Nils Wetterstjerna, som låtit måla sitt vapen på två de griljerade logerna vid altaret. Han var en sjutio års man då han afled och efterlemnade inga barn. Ätten utdog med honom.

Der satt dock många år den gamle väderbitne Carolinen, som troligen på sin tid, liksom vi nu, tyckte att verlden blef allt värre och värre, och med barsk uppsyn blickade omkring sig i den konstiga kyrkan, som han låtit pryda »Guds namn till pris och ära».

Hans gumma, en hedersfru, sådana som många funnits och brukar finnas i Habo, satt i sin loge omgifven af systrar och svägerskor, liksom majoren i sin, omgifven af gamla kamrater och kamraters söner, som ej satte sig förr, än den gamle kämpen »befallt» dem sitta på bänken. Det fanns ordning den tiden.

---

Vid Fiskebäck, närmare Vettern, ligger en begrafningsplats inom hvars mur en klockstapel skjuter upp sin spira öfver tallskogen. Der har fordom stått en kyrka, som af brann för 90 år sedan, och sedan, under namn af Gustaf Adolfs kapell, byggdes ny i norra delen af socknen.

---

Huru många gånger sprang jag ej dit ned genom skog och mark. Det var så vackert, der borta mellan de glömda grafvarna, som lågo så gömda på den lilla, midt i skogen infredade kyrkogården. Jag vet ingen nymodig kyrkogård, som så tydligt som denna påminte om den eviga friden.

Ingen besöker den, utom då den lilla klockan i stapeln ringer för något lik från trakten, som der begrafves. Der inne på det fredade rummet hvila många, som fordom varit mäktiga män. Bland andra en höfvitsman på Jönköpings slott, en prydlig grafsten, som fordom haft sin plats som golfsten i den försvunna kyrkan och flere i nyare stil, som gömma stoftet af flera medlemmar af Edenhjelmska familjen, som vid Fiskebäck hade sin familjegraf. Ännu finnas qvar lemningar af ligusterhäckar, som fordom omgärdade grafvarna, och en och annan blomma, som förvildats i gräsmarken. Edenhjelmska. slägten härstammade från hemmanet Ede på Visingsö, som, om jag ej misstager mig, ännu innehades af den siste ättlingen f. d. landshöfdingen i Göteborg, den vördade och älskade general Gillis Edenhjelm. Hans far slumrar vid Fiskebäck. Der funnos i mina gossår äfven många andra qvarglömda minnen, som undsluppit förstörelsen och fått en fristad i den gamla spåntäckta porten. Bland dessa låg der en sten, som synnerligen fastade min uppmärksamhet; ett vackert och väl bibehållet adligt vapen hugget i fin sandsten. Det föreställde en lyckans gudinna (i Heraldiken en »Fortuna»), som sväfvade med fladdrande slöja fram öfver en sjö i storm. Intet var naturligare, än att gossen sammanknöt detta vapen med berättelsen om den fagra och rika fröken, som byggt den gamla kyrkan. Den var dock troligen egnad minnet af Julius Kemmerer, som adlades 1649 och var slottshauptman på Visingsborg och fick namnet Lantzenfelt.

---

Tillbaka