Om Johan Esberg i Svenskt biografiskt lexikon
Johan Esberg (Johannes Esbergius), f. 2 april 1665 i Kumla sn (Ör.), d. 17 april 1734 i Visby. Föräldrar: kyrkoherden Andreas Laurentii Edsbergius och Clara Fogdonia. Student vid Uppsala univ. 6 okt. 1677; fil. magister där 10 dec. 1685; studier utomlands 1686-87, 1689-94; student i Giessen 28 jan. 1691; teol. doktor där 2 april s. å; kyrkoherde i Almunge 28 febr. 1695; kontraktsprost 1697; professor i grekiska vid Uppsala univ. 8 febr. 1698; preses vid prästmötet i Uppsala 1699; teologie professor och kyrkoherde i Gamla Uppsala 23 juli 1703; universitetets rektor ht. 1703 och vt. 1707; superintendent på Gotland 21 april 1711 (tilltr. 3 sept. s. å.). G. 1694 m. Magdalena Lundia, dotter av juris professor i Uppsala Carl Lundius och Gertrud Lohrman. Efter att ha tagit magistergraden i Uppsala 1685 vistades E. flera år för studier utomlands, varav ett år med k. stipendium. Enligt E:s i Uppsala universitetsbibliotek förvarade itinerarium förde honom hans första utlandsresa i sept. 1686 till Hamburg och Magdeburg samt Jena, där han synes ha vistats okt. 1686-mars 1687. Över Nürnberg och Trient, Verona och Florens kom han i juni 1687 till Rom, där han stannade ett par månader. Hemresan gick över Wien, Prag, Wittenberg, Berlin och Wolgast. E:s andra resa påbörjades i juli 1689. Han tycks huvudsakligen ha uppehållit sig i Jena och Giessen för studier. I jan. 1691 inskrevs han vid Giessens universitet och promoverades där till teologie doktor i april s.å. samt uppehöll en tid undervisning där. Ännu i nov. 1693 daterar han en dikt i Giessen. E:s itinerarium är fört på latin och innehåller delvis kortfattade notiser om resorna men sväller ibland ut till lärda och entusiastiska skildringar av kyrkor och sevärdheter samt omfattar bl. a. några religiösa dikter på latin och svenska, troligen författade av honom själv, däribland ett akrostikon. Vid sin återkomst till Sverige hade E. till att börja med svårigheter att nå befordran. Genom sitt gifte 1694 med professor Carl Lundius' dotter knöts E. emellertid med släktband till den Rudbeckska kretsen i Uppsala (Magdalena Lundia var systerdotter till Olof Rudbeck d. ä:s hustru). I ett brev 19 jan. 1695 bönfaller Rudbeck på sitt personliga sätt Karl XI, att E. skall få det lediga Almunge pastorat, då ingen ordinarie tjänst vid akademien var att hoppas på. Rudbeck påpekar, att E. varit utomlands två omgångar, mesta tiden på egen bekostnad, och råkat i svår skuld. En lärdare predikan än den E. höll på trettondagen, sade sig Rudbeck ej ha hört sedan 1646. Hans intervention har ej varit förgäves, ty redan febr. 1695 (ej 1693) utnämndes E. till kyrkoherde i Almunge. Då E. 1695 sökte professuren i orientaliska språk vid Uppsala universitet, hade han visserligen ivriga förespråkare i det Rudbeckska partiet inom kollegiet men fick dock ej tjänsten. Vad som synes ha hindrat E:s avancemang, var de ihärdiga ryktena om att han fraterniserat med katolikerna under sin utlandsvistelse. E. hade 1687 under sin vistelse i Rom knutit kontakt med jesuiten Anders Galdenblad, drottning Kristinas sekreterare, samt sedan brevväxlat med honom. Vid teologiska fakultetens rannsakning med E. tillstod han visserligen dessa förbindelser, men breven från Galdenblad hade han bränt. Han medgav, att han sagt sig ej tycka så illa om romerska kyrkan, men sade sig ha handlat »in delirio», förstörd av sömnlöshet, melankoli och huvudsjuka, vilket allt förorsakats av ekonomisk nöd och omåttligt läsande, under det han skrev på en uppsats om påvarnas levnad (Annerstedt). Under en diskurs i Giessen 1693 med sedermera professor Lars Molin hade han, som han själv sade, för övnings skull försvarat katolicismen. Mot bakgrund av dessa erkännanden får man kanske ej tvivla på äktheten av ett brev från E. till påven Innocentius XII, daterat 7 maj 1692 (brevet tr. hos Arckenholtz, T. 4, s. 405 f.). E. säger sig här tidigare ha överlämnat brev till påven genom Galdenblad och ber nu att få 300 scudi för att bli fri från sina skulder, som han skaffat sig genom inköp av böcker. Han lovar att därefter offentligen bekänna sin katolska tro. Tvivlet på sin renlärighet tycks E. emellertid senare ha lyckats skingra. År 1698 blev han professor i grekiska i Uppsala samt 1703 teologie professor och samtidigt kyrkoherde i Gamla Uppsala. Annerstedt anser, att E. som lärare i grekiska ej utmärkt sig på något sätt men att han däremot otvivelaktigt var en lärd teolog. Hans disputationsserie »De articulis fidei» omfattar 738 sidor, och han efterlämnade dessutom några mindre, homiletiska arbeten. När E. i sept. 1711 tillträdde befattningen som superintendent över Gotland, hade han bakom sig en vid denna tid vanlig karriär, professor i något av de gamla språken, därefter teologie professor och till sist en högre kyrklig befattning. Säve har i sina »Gotländska minnen» en berättelse om hur några av de äldre kyrkoherdarna på Gotland sökte i ett samtal om nådavalet, hållet på latin och grekiska, sätta sin nye förman på prov. E. lär ha svarat: »Öppnar jag mina dammluckor, torden I alla följa med strömmen.» Det skulle varit sista gången gotlandsprästerna försökte sig på något dylikt. Även i administrativa och praktiska angelägenheter hade E. gott handlag. Som superintendent var E. självskriven ledamot i prästeståndet. Vid riksdagen 1723 ertappades han upprepade gånger med fylleri, även på gatan. Saken väckte stort uppseende; två skrivelser avgingo till K. M:t i ärendet, och E. fick först efter avbön och nära tre månaders suspension återinträda i ståndet. I böneskrift till K. M:t erkände sig E. till sin »olidelige tandevärks dämpande» ha tagit mera »aqua vitae» än han bort. Han anför Noaks och Lots exempel »som bägge sig försett med överflödigt drickande» och dock »emedan de sig ångrat och bättrat, vordne såsom store ljus och helgon ansedde och berömde». E. utfäster sig också att aldrig någonsin vidare i alla sina livsdagar smaka brännvin. I 23 år, till sin död, verkade E. på Gotland. Att han ej fann sig helt till rätta och hade krämpor att bekämpa, framgår av ett odaterat brev till Arvid Horn. E. säger sig här under kriget ha levat i stor livsfara och i nitton »bedrövelige» år förgäves ha väntat på befordran. »Nu, såsom en dräng åstundar skuggan, och en dagekarl vänter efter aftonvila, så längtar ock jag efter förlossning ifrån denne ort, och befordran till Linköpings stift, varest den välsignade hälsebrunnen Medevi belägen är.» E:s liv fördystrades även av att sonen Carl 1717 avrättades för något i litteraturen ej angivet brott. E:s efterträdare J. Wallin säger om honom, att han var »flitig att läsa, rörlig att rida och gå, ibland två goda mil till fots, rolig i samkväm och av förnöjt sinne bland sina vänner» (Lemke). Som lärare var E. enligt Rhyzelius »av förträffeliga gåvor till att tala, lära, disputera och skriva», och om E. som stiftschef yttrar sig samme sagesman: »Med sin behageliga myndighet vann han och behöll vördning och kärlek hos höga och låga.»