Bland de tyskar, som efter Brömsebrofreden bosatte sig på Gotland, befann sig Hans Burmeister eller Burmester, som namnet i regel stavas under 1600-talet. Han uppges av den gamle gotländske släktforskaren Butendorff vara född i Lybeck år 1620, där namnet var företrätt inom alla befolkningsskikt från daglönaren till rådsherren. Uppgiften har dessvärre ej kunnat kontrolleras; förmodligen har källan varit en muntlig tradition inom släkten. I Visby påträffas Hans Burmeisters namn första gången 1647, då han uppträder som exportör i liten skala. Namnet blir sedan ganska vanligt i tulljournalerna. Det kan därför förefalla egendomligt, att Burmeister först 1654 avlade borgared inför stadens råd. Att vara borgare och draga stadens tunga var emellertid förenat med så pass betydande utgifter, att de nyinflyttade i det längsta sökte undandra sig denna skyldighet. Förmodligen har Burmeister under sina första år i Visby uppträtt som ombud för något handelshus i sin hemstad och därigenom undgått att komma i konflikt med borgerskapet.
Vid århundradets mitt gjordes ett försök att stimulera byggnadsverksamheten i Visby. På en rådstuga 1649 tillsades borgerskapet, att de, som hade några »ödeplatser», skulle bebygga eller försälja dem, så att de ej lågo öde »ingen till gagn eller nytta». I samband därmed fick man upp ögonen för värdet av de tomter, som lågo outnyttjade på Strandgatans västra sida invid stadsmuren. Bland dem, som där skaffade sig grund, var Hans Burmeister. Tidigare hade han varit bosatt i S:t Hansroten, där han 1653 betalade omgångstaxa. Han hade turen att bli ägare till en stor tomt med utmärkt läge i hörnet mellan Strandgatan och Donners plats. Där uppförde han i början av 1650-talet ett boningshus av timmer med tillhörande uthus. Tomten utvidgades sedermera åt norr genom köp från grannarna. 1673 inköpte Burmeister av rådman Hindrich Falk en bod, som låg omedelbart norr om hans egen tomt, samt två år senare svågern Oluf Jensens slaktbod och tjärugård, som gränsade därintill.
År 1654 erlade Burmeister för första gången bakugnspengar, vilket torde innebära, att han bildat familj och skaffat sig hushåll. Det dröjer dock ända till 1658, innan kyrkoböckerna lämnar bekräftelse på att han ingått äktenskap. Det året födde hans hustru, Karin Jensdotter, ett barn, som emellertid dog strax efter födelsen.
Genom sitt giftermål blev Burmeister befryndad med den kanske mest betydande släkten i Visby vid denna tid, vilket skulle vara honom till god hjälp i hans strävan efter social upphöjelse, men som också vållade honom kännbara ekonomiska förluster. Släktens förste kände representant i Visby var Jens Olufsen Lund, vilken utnämndes till rådman 1641, samtidigt som hans broder blev borgmästare. Jens hade två söner, Oluf och Holger, samt döttrarna Karin, Anna och Barbro. Anita blev gift med rådmannen Quist Nilsson, som var borgmästare under den danska ockupationen 1676-79, och Barbro med kyrkoherden i Källunge, sedermera superintendenten Johan Endislöf. Den äldre av bröderna, Oluf, ägde genom sin hustru kalkbrottet vid Ar, var rådman i Visby och en tid t.o.m. riksdagsman. Holger, den namnkunnigaste medlemmen av släkten, började sin bana helt blygsamt som köpsven i boden hos svågern Hans Burmeister, men skaffade sig snart egen affär. År 1681 arrenderade han av drottning Kristina kronans inkomster från Gotland, men då han tidigt hade svårigheter att inom fastställd tid erlägga arrendesumman, blev arrendet redan år 1684 uppsagt. Denna affär kostade honom säkerligen betydliga summor och även i fortsättningen hade han oturen att bli engagerad i dubiösa affärsföretag. Trots detta blev även han, 1684 rådman i Visby. Efter hans död blev det konkurs, i vilken huset Burmeister hade betydande fordringar.
Under lång tid var Burmeister otvivelaktigt Gotlands störste importör av kramvaror. En del därav tillhandahöll han väl på månglarevis i sin bod vid Strandgatan, men det mesta såldes säkerligen i parti till andra köpmän i staden. Han handlade nästan uteslutande med sin hemstad Lybeck, och därifrån fick han varje vår och höst ett fartyg fullastat med varor. Någon enstaka gång kom en mindre last från Köpenhamn eller Danzig. Den skuta, som i maj 1661 löpte in i Visby hamn med skepparen Jörgen Täfwerbehr vid rodret, medförde från Lybeck för Burmeisters räkning följande: (Här följer en lång lista med varor i måtten tunnnor, pund, fat, dussin, alnar, stycken m.m. Salt, Lin, Hampa, Humbla, Franstwijn, Ostrer, Snickor, Lagerollia, Sirapp, Russin, Topsuckar, Confect, Corinther, Fikon, Mandell, Anniss, Rijs, Peppar, Lakritz, Qwicksölver, Liusestakar, Papper, Bläckpulfver, Bårstar, Strumpor, Tyger av olika slag, m.m. däribland en Halmhatt.)
Om frakterna företogos på egna fartyg, erhöllo köpmännen vissa lättnader i tullen. År 1661 tillkännagåvo Burmeister och hans svåger Quist Nilsson, att de tillsammans låtit bygga ett fartyg av ek i Lybeck och att de i god tid önskade en attest därpå av rådsturätten »på det de tullbetjänte icke skulle hava sig däröver något i framtiden att besvära». Förmodligen var det denna skuta, »Den forgylte Svan», som de båda kompanjonerna år 1677 sålde till en annan borgare i staden. Tillsammans med Mårten Schonfeldt ägde Burmeister en halvpart i skutan »S:t Johannes», och ensam rådde han om »S:t Peter», vilka båda inköpts i Stockholm.
Burmeister drev även affär med öns egna produkter, men någon exportör av större mått blev han aldrig. Till Lybeck utförde han då och då hästar, skinn, rovor och kött, men framför allt tjära. År 1657 hade han tillsammans med sin svärmor Sofia Jens Olufsens anlagt ett kalkbruk, som kallades Hällenäs, vid Fårösund. Senare, ovisst dock om under Hans Burmeisters livstid, kom även kalkugnen vid Hästnäs i burmeisterska släktens ägo.
Borgarnas livsföring var under 1600-talet ännu i stor utsträckning baserad på självhushållningens principer. En köpman måste kunna sköta åker och boskap lika bra som sin affär. Flertalet borgare drevo också fiske, även om de icke personligen togo aktiv del däri. Hans Burmeister ägde jordar på flera ställen i staden och vid Halls fiskeläge på norra Gotland hade han fiskerätt och bod. Det må nämnas, att han brukade förvara levande gäddor i en fiskpark på gården vid Strandgatan, och en gång stals samtidigt icke mindre än 18 stycken ur denna.
Burmeisters inflytande växte i kapp med hans förmögenhet. År 1656 benämnes han överköpman och några år senare framträder han jämte Marcus Schröder d. y. som direktör för träkompaniet. Sin karriär som kommunalman började han i 16-mannarådet; han nämnes 1663 som dess förman. Dessa stadens 16-män voro en kvarleva av en redan under medeltiden utbildad kommunal självstyrande representation, borgerskapets äldste, vars funktioner under 1600-talet huvudsakligen voro av ekonomisk natur. De utgjordes av 8 köpmän och lika många hantverkare. Förmannen brukade vid uppkommen vakans i rådsturätten avancera till rådman, och som sådan finna vi Burmeister 1668. Han anlitades därpå flitigt för olika uppdrag i stadens tjänst. 1679 blev han notarie i rådsturätten. Under en tid hade han hand om rådstukassan och reviderade kyrkans räkenskaper och flera gånger nämnes han som förmyndare.
Burmeister synes i sällsynt grad haft förmåga att vinna allmänt förtroende. Som affärsman var han försiktig och av allt att döma omutligt ärlig. Hans namn förekommer aldrig i komprometterande sammanhang, vilket är nog så anmärkningsvärt för dåtidens köpmän. Bland sina kolleger hade han en fiende i juden Marcus Schröder d.ä., köpman och kalkbruksägare och en tid Gotlands mäktigaste man, men ovänskapen tog sig aldrig sådana uttryck, att saken drogs inför kämnärs- eller rådsturätten. Schröder var nu inte god att tas med, och många voro de, som han stötte sig med. Med de övriga visbyborgarna levde Burmeister i god sämja, även om någon i stundens hetta kunde skälla honom för hundsvott. Det är betecknande för den starka ställning det tyska folkelementet ännu i slutet av 1600-talet intog i Visby, att Burmeister under hela sitt liv höll fast vid sitt modersmål. De räkningar av hans hand, som bevarats, äro alla utskrivna på tyska.
Hans Burmeister avled 1681 och jordades i Swertingska kapellet i domkyrkan invid den stora ryttarstatyn av S:t Göran. Med sin hustru Karin Jensdotter hade han åtminstone fem barn, av vilka tre nådde mogen ålder. Äldst av dessa var dottern Annike, f. 1659. Hon gifte sig året efter faderns död med stadssekreteraren i Visby Hindrich Lothigius. År 1664 föddes sonen Johan, sedermera ingenjör och lantmätare i sin födelsestad, och 1672 Mårten, arvtagare till faderns rörelse. Vid tiden för den sistnämndes födelse stod Burmeisters anseende som högst, och som faddrar vid sonens dop fungerade borgmästaren Carl Persson Sundman, rådmännen Nils Ihre och Martin Schonfeldt, svärmodern Sofia och rådman Quist Nilssons hustru.
Vid faderns död var Mårten blott 9 år gammal, och det blev därför änkan, som måste sörja för handelshusets fortsatta bestånd. Och detta gjorde hon som en hel karl. Hon var inte för ro skull dotter till den manhaftiga Sofia Jens Olufsens. Redan under mannens livstid hade hon tagit verksam del i affärerna; bl. a. hade hon i Stockholm ensam inköpt skutan »S:t Peter». Under den tid, hon förestod handelshuset, utskeppades stora mängder kalk från de egna bruken. Liksom mannen höll hon sig med eget skepp, gallioten »Catharina Sophia» Om 43 läster. Den var byggd i Stettin och hade sex mans besättning. Stundom hade hon det rätt besvärligt, som när en köpman i Lybeck lät kasta hennes skeppare i fängelse, då pengarna en gång icke ville räcka till betalning eller när hon i broderns konkurs var nära att förlora bortåt 5 000 daler silvermynt. Hon kunde dock glädja sig åt att borgmästare och råd i Visby alltid sökte hålla henne om ryggen och hjälpa henne ur svårigheterna. Hon dog först 1703, den »äreborna, gudsfruktiga och dygdesamma Matrona Catharina Sal. Hans Burmeisters», som hennes eftermäle i kyrkoboken blivit, och begravdes vid mannens sida i familjegraven vid S:t Görans staty.
Ur boken "Burmeisterska huset" av Gunnar Svahnström.
