Sista brevet från Dorothea

Kommentar till brevet nedan från Dorothea Leissner till sonen Ferdinand.

Brevet är skrivet i mellandagarna 1862, två månader före Dorotheas bortgång. Hon förmanar Ferdinand och uppmanar honom att skaffa en fru och hur denna ska vara beskaffad. Hon klagar också på yngste sonen Hermans fästmö och mycket riktigt blev det inte de två, för hon som senare blev hans hustru var en annan. Herman var rådman i Karlshamn och tillförordnad borgmästare medan den ordinarie var upptagen i riksdagen. Det verkar som att han bodde med sin mor, förmodligen i den lägenhet som hon och Ludwig flyttat till när de lämnat Eriksberg. Från de övriga sönerna berättar hon det hon hört och läst i brev som hon fått. "Moster", det är hennes syster Sophie som hade varit hushållerska i många år på gården Ekeberg. Nu hushållade hon istället för sin äldste systerson Ludvig i Karlskrona. Den andra Sophie som nämns verkar inte vara en släkting utan en gammal väninna. Gustaf är Dorotheas bror som var statstjänsteman i Stockholm och på gamla da´r bodde i Södertälje.

(Stavning och interpunktion är något anpassad för att underlätta läsförståelsen)

 

Inspektoren Högädle Herr Ferdinand Leissner, Uppsala, Ulltuna.

Käraste min snella Gosse!

Juldags morgonen emotog jag ditt så länge efterlängtade bref. Gud vare lofvad ditt dröjsmål var ej som jag fruktade orsakat af sjukdom. Tack hjärtligen tack för brefvet. Det var mig en kär och mycket välkommen julklapp och i gledjen öfver att du är rask och kry glömmer jag alla bannor du annars förtjent för din långvariga försummelse och tystnad.

Vi skrifva idag den 29 december. Snart begyner ett nytt år, lofva mig att hedan efter, så länge jag lefver skrifva mig till en gång – ett om också aldrig så litet bref – hvarje månad. Jag ber dig så innerligen derom. Jag är ju gamal och har så att säga nu varit sjuk ett helt år. Sedan förleden juli månad har jag ej förmått komma ner på gatan någon gång. Frisk hoppas jag aldrig mer att bli, men måhända får jag endå lefva länge och är så innerligt förnöjd då jag får höra och se någodt eller någon af mina söner. Jernväg till Carlshamn blir nog icke i min tid.

Med förnöielse skulle jag emotaga din tillkommande kära hustru. Ja vet du Ferdinand det är min innersta önskan att mina kära söner ej blifva ungkarlar. Finns väl några varelser mera enstaka och hjelplösare en gamla ungkarlar? Gledjelöst och enformigt förflyter deras lif, och då ålderdom och krämpor komma hvilken vårdar sig väl om dem? Jo ifall de äga någonting, den snikna egennyttan – aldrig den uppoffrande älskande vännen, hvad vore väl lifvet för mig nu hade jag icke mina söner att intressera och gledja mig åt. Sök du, och det blir ej omöjligt ifall du ej redan gjort ditt val? En glad driftig och caracktersfast flicka med ett ord en sådan som anstår mammas snella gosse, inte någon vardags modedam egde hon ock Capitaler. Ja roligt vore det se din hustru Ferdinand lilla men då skulle det vara snart. Jag är nu glad i hoppet att få se din fästemö.

Ja Herman bor som sagt var hos mor, och är tilförordnad Borgmästare och mycket upptagen och gärna sedd i de förnämsta husen. Herman är nog längre än du och så fet och grof som ordspråket säger en Borgmästare. Mycket göra såsom sådan har han visserligen icke. Ensam sitter jag nu her i afton och de flesta aftnar. Musicaliske Teatersällskapet ger representationer. I afton äro alla som omgifver mig det vill säga Fredrika Vxxxxx och Lovisa Mxxx - som alltid är bjuden vid heljerna hos mig - borta på bjudning. Äfven Herman på sitt håll. Fredrika är som du vet Hermans utkårade, hon är min hjelp i hushållet, just icke i någodt en af mina utvalda, dock tör det nog bli bra kunde bara Herman snart gifta sig. Men det ser icke jag ännu någon dager. Hon har intet, kan intet, ser ingenting ut, och frucktar jag har skralt bröst styft sinne. Mycken god tancka i allo om sig sjelf och är ytterligt högmodig öfver att ha korta fötter och nog har han en klump om fothen altid. En träflig beskrivning – icke sant? Dock tror jag Herman tycker mycket om henne och då skyls mycket öfver och syns ej för honom. Jag nens icke och vill icke yttra mig. Alt nog hon är mig nu till hjelp ehuru just icke till fröjd.

Ifrån Henrics kan jag hälsa jag hade bref ifrån dem juldagen. Du har väl haft bref från dem nyligen? Jag hörde du blef upptecknad som fadder åt deras i nov. födda lilla dotter.

Ifrån Calle var också bref i dessa dagar. Han bor i Mönsterås och afslutar i dessa dagar eller har slutat hösttinget för Södra Möre.

Ludwig och Moster hade jag en tid trott skulle hälsa på oss i jul men de blefvo hemma. Moster är rädd att åka skrifver Ludvig till Herman. Ja Ludvig blir nog ungkarl han. Väl så länge moster orkar styra för honom. Sjelf styr han sig så dåligt. Bättre hade varit om moster styrt sig hos sin gamla syster och Ludvig haft en hustru som han älskat. En sådan hade nog kunnat styra honom. Han är ju en så god och medgörlig meniskja. Det var så träfligt att ha först Calle och sedan honom i somras. Nu klagar X jemt öfver hans oordentliga lefvnad.


Jag har suttit i tanckarna och skrifvit papper fullt ser jag och ännu hörs ej de calasande komma hem. Jag skrifver således ännu en sida ehuru papperet i smetigt ser jag. Ack! om du kom hit endå min snella gosse. Det behövdes så väl att mina söner rådgjorde om huru jag skulle ha det stält för mig. Det sett på hvilket jag nu har min hushållning stäld duger icke för framtiden det inser jag nogsamt, af intressen kan jag ej lefva som hittils. Men var skall jag vara? Det har jag ej klart för mig, eget hushåll vill jag gärna ha men det är dumt då jag ej har hälsa att bestyra det sjelf. En piga vore alt hvad jag annars behöfvde. Ja så länge Rixdagen varar hjelper väl Herman mig tilrätta men sedan måste jag ha det på annat vis ifall jag då finns ibland de lefvandes antal. Gärna Gärna vill jag ännu en gång i detta lifvet se min snella gosse och eder alla mina kära söner.

På länge har jag ej hört någodt från Stockholm då jag tror det var i augusti skref Sophie och skickade mig sitt portrett. Jag har försummat att skrifva och tacka derföre eller rättare sagt har icke orkatt att skrifva. Nu vill dock med aldra första skrifva ett nyårsbref. Hon ser snell ut Sophie på Portrettet och skrifver så bra och vänligt alltid. Bra roligt vore för mig att ha henne i min närhet, det är nog säkert att hon sörjer öfver brodern som i stället för att blifva hennes kommande stöd säkerligen förstört och fortfarande kommer att förstöra hvad hon efter sin gamla far en gång borde haft att lefva utaf. Skall han aldrig mer mohntro försöka att bli någodt?

Morbror Gustaf. Ja derifrån har jag sedan aldrig haft ett ord. Grufligt ängsligt att täncka, att hans afairer äro så tysta men varföre äro de det? Jag kan ej räkna mer en 11a 12 hundra Rd om året och de måste räcka. Huru skulle jag då kunna lämna någodt bort på hvilket jag icke fick intresse och som mina arfvingar säkerligen också vore ett aldeles bortkastat Capital. Nej jag har gjort alt vad jag kunnat och har ej någodt att förebrå mig visa vis mina syskon. Kl slog elfva god natt min snella gosse. Dock jag vill ej försumma att önska dig ett trefligt godt välsignat nytt år. Måtte frid och lycka vara din ledsagare i detta och många kommande nya år. Måtte helsa och förnöjsamhet altid blifva din del och på det nya året finna en dig passande ledsagarinna genom lifvet. Lycka till äfven på din födelsedag den alltid firas hos mor med julgran och risgrynsgröt. Måtte Gud gifva dig alt varom din gamla mor innersta hjerta beder all god gåfvas gifvare

Ja, om hvarje lifvets timma
Ej gledjen med sig har
Det blifve dock var dimma
Som mulnar dina dar
Som morgon molnen flyckta
På vandrarns trötta stig
Var mörk minut må flyckta
Så lett och snart för dig

Gud välsigne dig. Derom beder först och sist din Moder och Bästa Vän

Dorothea Leissner

Den 29 december 1862

P.s. Du må tro jag fick julklappar också i år, en vacker gungstol af Herman, broderad dyna dertill af Fredrika, en Almanac och ett portrett af D, Drakenberg, krage av Lovisa m.m. alla hälsar kärt. D.S.


Till Dorothea    Tillbaka