MIN FAR OCH FÄDERNESLÄKT

(ur Självbiografiska anteckningar av Carl Wilhelm Böttiger.)

Min far var av tysk härkomst. Det är i Tyskland vanligt, att man av sitt yrke väljer sitt släktnamn, och stamfadern för herrar Fleischer kan således antagas hava varit slaktare, för herrar Schuster skomakare, för herrar Müller mjölnare, o. s. v. jag förmodar således, att mitt stamträd måtte ha begynt med någon hedervärd tysk tunnbindare (Böttcher), som kanske levat på mästersångarnas tid eller haft sin hand med i kimfogningen av det stora vinfatet i Heidelberg. Men hur än därmed må vara, säkert är, att i ett land, där det odlas så mycket vin och brygges så mycket bier som i Tyskland, tunnbindareyrket ej kan annat än vara i flor, och överallt möter man därför där namnet Böttcher. En och annan släkt med detta namn har, till förebyggande av kollision med de övriga, antagit ett annat stavningssätt och skilt sig från dem genom att skriva sig Bötticher eller Böttger eller Böttiger. Detta senare skrivsätt var min fars och farfaders, men före honom hade en och annan av släkten även skrivit sig dels Böttger, dels Bötticher. Så var t. ex. fallet med Johan Fredrik, den ryktbare uppfinnaren av sachsiska porslinet, och man finner i själva verket hans namn skrivet på alla tre sätten, ehuru han tillhörde den släkt, som sedermera ej skrivit sitt, namn annorlunda än Böttiger. Denna släkt synes hava ägt sitt ursprungliga stamhåll i det Sachsiska Voigtland, men ömsom haft sina bopålar i Sachsen, ömsom i Preussen, tills de slutligen flyttades ända upp till Sverige. Dess håg har företrädesvis legat åt de kemiska studierna, och dess borgerliga yrke har länge, led för led, varit farmacien. Så har jag ännu en bror, som är apotekare, min far var det, min farfar var det före honom, och om ock dennes far var advokat, så fanns dock till honom en bror, vars namn ej är obekant i farmaciens hävder och står med förgylld skrift i kemiens och teknikens. Detta var den ovannämnda Johan Fredrik Böttiger eller Böttger eller Bötticher, som av de mäktiga ömsom smektes och förföljdes, ena året gjordes till tysk riksfriherre och det andra insattes som fästningsfånge på Königstein. Om han ej kunde hålla sina stora löften som alkemist, slutade han dock med att åt Sachsen upptäcka en guldgruva i den berömda Meissenleran. Hans äventyrliga, i många fall tragiska, liv slutade 1719. Han var då ej mer än 37 år gammal.
    Till honom var, som sagt är, min farfar Daniel Wilhelm Böttiger en brorson. Född 1700, hade han under kung Fredriks regering inkommit till Sverige som farmaceut och köpte 1739 akademiapoteket i Uppsala. ---
    Min farfar, en nära vän till den store Linné, berömmes mycket för skicklighet i sitt yrke och för sina vackra odlingar av medicinalväxter. Han var en ovanligt lång man, var mycket avhållen av studenterna och bröt starkt på tyska. När jag, omkring 50 år efter hans död, först anlände till Uppsala, funnos ännu gamla män, som citerade hans rådbråkade uttryckssätt. År 1743 ingick han gifte med Magdalena Catharina Lothigius, dotter till en landssekreterare på Gotland och dotterdotter till superintendenten i Visby, Johan Esberg. Av min farmors systrar var den ena gift med en baron Liljehorn och den andra med en baron Düben. Dessas barn voro i små omständigheter och njöto under sina uppväxande år mycket gott i min farfars hus.
    Min far, född 1752, hade två bröder och två systrar, alla äldre än han. Av hans bröder blev den äldste, Johan Christian, sjökapten. Den 21 aug. 1776 skrev han från Amsterdam, att han nyss var lyckligen kommen från Ostindien och ämnade sig dit ånyo. Han hördes sedan aldrig mer av. Min fars andre bror, Daniel Wilhelm, blev magister i Uppsala, e.o.-adjunkt i filosofiska fakulteten, därefter kollega i Stockholm och slutligen rektor i Enköping, där han dog ogift 1809. Av min fars systrar var den ena utmärkt för sin skönhet; hon blev gift med prosten Eneroth i Gävle och stammoder för en talrik släkt. Om den andras gifte skall jag längre fram förtälja.
    Min farfar hade genom arbete och omtanke samlat en vacker förmögenhet. På äldre dagar sjuklig, sålde han apoteket 1764. Köparen, Möllenhof, visade sig vara en opålitlig man. Han hade tills vidare betalt endast med reverser. När 1766 en häftig vådeld härjade Uppsala, var min farfars hus ett av de första, som antändes. Lågorna slogo ut, medan familjen var samlad kring aftonbordet; min farfar själv låg giktbruten till sängs och bars av studenterna undan elden. Ingenting kunde räddas. Alla den gamles reverser, och däribland även de av Möllenhof, brunno upp. Hela hans förmögenhet var aska. En lång, kostsam och fruktlös rättegång uppstod nu med köparen av apoteket, som nekade att betala och påstod, att reverserna redan voro infriade. Rättegången räckte ännu 1777, då min farfar, fattig och utarmad, avled i Stockholm, dit han under sina sista år hade flyttat med sin hustru. Om henne berättas det, att hon vid den stora branden hade med sin starka ordningsanda velat i sista stund prydligt hoplägga bordsduken och servetterna och därigenom gjort bärgningen än mera omöjlig.
    Min far var den av sönerna, som skulle fortsätta förfädrens yrke. Vid sjutton år kom han som farmaceut till Enköping och flyttade två år därefter eller 1771 till apotekaren Erik Zimmerman i Västerås. Denne dog påföljande året. Den unge, vackre provisorn stannade kvar hos änkan, fann snart behag för hennes ögon och gifte sig med henne 1775. Han var då ännu ej 23 år, hon 20 år äldre. Först tre år senare avlade han apotekarexamen. Han blev nu herre över ett apotek, men fick också fem styvsöner att taga vård om. De gjorde honom stora bekymmer. De äldsta voro vildbasare och nära nog lika gamla som han. Den yngste var blott elva år yngre. Denne, som han inövat till sitt eget yrke, började framdeles en process mot honom för att återfå apoteksprivilegierna, dem modern hade testamenterat åt sin andre man efter 15 års barnlöst äktenskap. Hon dog 1790. Fyra år förut hade i min fars hus min farmor slutat sina dagar.
    Den nämnde styvsonen utverkade sig privilegier till ett nytt apotek i samma stad och blev sålunda yrkesrival med styvfadern, som emellertid fick behålla apoteket Hjorten, ehuru förflyttat till en annan lokal, nämligen den som jag i det föregående skildrat.
    Min far förblev ej länge änkling. Hans första äktenskap hade ej varit olyckligt, men skillnaden i ålder var dock alltför stor. Redan ett år efter dess upplösning ingick han ett nytt med Ulrika Uggla, dotter av stadens borgmästare, Erik Uggla. Blott i tre år fick han behålla henne. En son, som hon skänkte honom, dog före modern. Hon överlevdes av en dotter, som ännu lever, då jag skriver dessa rader.
    Det var den 26 januari 1795, som min far förlorat sin hustru. Redan den 19 november samma år - han var då nära 43 år - gifte han sig för tredje gången, och nu med en flicka, som nyss fyllt aderton år och åt vilken han själv hade stått fadder. Med denna levde han lyckligt i 23 år och hade med henne tretton barn, av vilka jag, ehuru äldste sonen, var den femte i ordningen. Hennes namn var Sophia Wilhelmina Hülphers. Hon var dotter av en rådman och brorsdotter till den vittbekante topografen, direktör Abraham Hülphers, som även försökt sig i allehanda vitterlek. Släkten, ursprungligen tysk, var en av de mest ansedda borgarsläkterna i Västerås och var vitt utgrenad. Min morfar hade liksom jag haft icke mindre än tolv syskon, och då nästan alla dessa hade blivit gifta, hade min mor följaktligen en väldig skara av kusiner.