en kust
en kust att stiga iland på
en okänd, nyupptäckt kust
för oss att stiga iland på
där stigarna skall finna oss
och våra trötta fötter lätt
skall välja den väg de visar oss
genom ljungen
en kust där marken skall gunga
i takt
med vår rullande gång från haven
Livets sömmerska
Medan Livets Sömmerska sömmar
lever vi med våra drömmar
Medan Livets Väverska väver sin väv
lever vi med våra oskrivna brev
Livets Kokerska i grytan rör
ett hopkok av det vi gör
och det vi inte tar oss för
tills vi dör
Då står dom där vid vår grop
och tänker på vad dom borde
I världen finns spåren kvar av det vi gjort
Och det vi inte gjorde.
NÅLDYNA
Du ställer din nåldyna
på mitt nattduksbord.
Älskling!
Vad har jag gjort,
att jag förtjänar Dig?
Damen Det kommer en ambulans mellan landshövdingehusen. Två uniformerade män öppnar bakdörren och lyfter ut en bår. Iklädd hatt, glasögon och ytterrock ligger en gammal dam under sjukvårdsförvaltningens gröna filt. På damens mage ligger en blå plastpåse. Ingen medföljer damen. Ingen möter damen nere på gatan. Ambulansmännen bär upp henne. En minut senare kommer de tillbaka med en tom, orange bår. Ambulansen åker sin väg.
|
Den gamles dal
Gammal man, vithårig med tovigt skägg,
sitter lutad mot sin stuguvägg
på den egenhändigt gjorda stolen.
Plirar förnöjsamt emot solen,
som skiner i hans dal,
där han bott sitt hela liv,
täljer långsamt med sin kniv.
- Gamle man, som vishet har,
vill du ge mig nu ett svar:
Vad finns väl bortom bergen?
Hans ansikte blir mörkt i färgen.
- Det skall jag genast svara på.
Där finns ju endast himmel blå!
Fiskar i sängen
av Anders Leissner
En mullrande drake möter mig
i morgondimman med tusen eldgnistrande ögon,
pendlarna på motorvägen väller in i staden
i ett moln av rök och ångor, dödsbringande
bensinavgaser, eld och gnistor, som för
att spränga hela staden
Min son hade fiskar i sängen i natt
Fånge
Fången vaknar i sin cell
och ser sej sömnigt kring.
De murar som slöt honom i går kväll
prydes av ingenting.
Han äger ej andra saker än
av sin mor ett gammalt kort.
Han blev hitskickad för länge sen
för ett brott han inte gjort.
Grå är väggar, golv och tak
i hans cell, belysningen skum.
Fuktigt är i hans gemak,
i hans trånga rum.
Allt han någonsin kan se
är murarna av sten.
Och en ynklig tittglugg ge
en flik av himmelen.
Men ständigt för sitt inre ser
han stora öppna hav,
gröna skogar, och vad mer;
En frigiven slav.
Så går en dag, så går ett år,
så börjar det att skymma.
Han går till sängs och han förstår,
att han kan aldrig rymma.
Kitt
Så fogas ögonblicken samman
av minnenas kitt.
Fåror i vår hud löper parallellt.
Samlade omkring oss - eller spridda,
resultaten av våra handlingar.
Så fogas ögonblicken samman.
Ävenså av planerna för framtiden,
förhoppningarna, skräcken.
Ävenså av redan utgångna förhoppningar,
burna längesedan (kanske nyss?) ,
redan övergivna planer, uttjänta drömmar,
längesedan infriade eller havererade.
Glömda eller hågkomna finns de kvar
i ett malplacerat leende eller långt ner undanskrymslat
i en rynka i vår hud.
Så fogas ögonblicken samman.
Detta ogripbara blir vårt liv.
Tomma salar av sten
I tomma salar av sten
ekar stegen från dig.
Där vandrar du helt allen.
Du söker, men finner ej.
I gångar stumma av damm,
i ett hus i en bortglömd stad,
du trevar dig långsamt fram.
Du söker, men vet inte vad.
I rum som helt öde stå
och aldrig vart någons hem,
du ropar förskrämt 'Hallå!'.
Du ropar, men efter vem?
I speglar av glimmande natt,
som hämtats ur födelsens älv,
du blickar och märker, att
du inte kan se dig själv.